De som vill göra en familjefotografering brukar höra av sig och undrar hur en sån riktigt går till. Jag tror att vi är så inkörda i konceptet att åka till en fotografs studio, ta lite bilder och åka hem igen. Hur gör man annars, liksom?

Det finns någonting i mig som tycker så mycket om den krassa vardagsrealismen. Det som inte är perfekt ljus och tillrättalagt, utan som snarare väcker en känsla av hur dagarna såg ut där och då. Det finns ett mervärde i de bilder som berättar något om mjölkpaketets design, favoritboken, muggen man gillade bäst eller gosedjuren som satt uppradade på hyllan. Därför är det såna bilder jag vill göra. Det betyder tillvägagångs-mässigt att jag kommer hem till er och ni får göra vad ni vill. Spela spel, fika, baka, läsa bok, bada, fixa fredags-tacos eller klä ut er. Vad som helst som känns som om det kan fånga något av det ni gör i vardagen, som något ni kan se er själva göra också utan mig där.

En västerbottnisk fotograf, Sune Jonsson, åkte under främst 50- och 60-talet runt till västerbottningarna i inlandet och fotograferade vardagsnära bilder i svartvitt. De andas dåtiden och verkligheten i sin enkelhet och de bilderna är en ständig inspirationskälla för mig. Ibland (kanske ganska ofta) tänker jag att jag skulle vilja göra ett liknande projekt översatt till dagens verklighet. Jag vill fotografera tandborstning, fredagsmys och heliga fikastunder. Det blir ärligt, men det kräver tid. För en sådan fotografering tar inte en kvart.

Allt som oftast rensar jag bilder. För ett par veckor sedan hittade jag de bilder som togs (med taskig mobilkamera) hemma hos oss när Inga var nyfödd, Astrid ett år och Edith tre. Astrid på en grusväg med lera runt munnen (för hon hade ju ätit lera), Inga som nyfödd ligger på bordet medan jag fikar mockaruta och dricker kaffe. Edith naken (varför var våra barn alltid nakna?). Och huset! Hjälp, vad det såg ut! Vi måste ha varit familjen som folk åkte hem från och tänkte ALDRIG HUS. Som sagt; inte alltid vackert, men däremot ärligt. Studio-bilder skulle ha varit ett hån med tanke på hur vår tillvaro såg ut.

Förra veckan var jag hemma hos Sigrid, Tobias, Iris och deras nyfödda Vidar. Vardagsrealism var ledordet och så här såg livet ut: